fobi

Det här med människokroppen och dess liv i smått och stort är något som är komplicerat, fascinerande och ja mångfacetterat på alla sätt och vis!

Man får hela tiden lära sig något nytt om en själv och det är spännande!

Jag har alltid i hela mitt liv vad jag minns sagt att jag är rädd för ormar...jag vet egentligen inte varför? som barn såg jag aldrig till någon och jag tror jag kan räkna till två stycken i hela mitt liv som förövrigt är så jättelångt som 34 år!...men det är väl lite som med finskan att det blir en sorts grej man bara säger " he e svårt" fast det egentligen bara sitter mellan öronen...lika med ormar..."de e faali"...därav kan min fobi ha kommit...det har satt sig mellan öronen så att säga:)...okunskap...Alltid då vi är ut i skog och mark och som fornscout har jag stampat och klampat för att allt i marknivå ska förstå att nu är det bäst att söka sig undan för här kommer JAG...

Nå i lördags på morgonen kom jag och gubben på att vi far på en morgonlänk här runt en länga...som så många gånger förut...

Vi har vår minsting med på cykel som glatt trampar på framför oss...

Jag säger som vanligt att "jär har ja hört att he finns orma" och vi joggar vidare...

Plötsligt säger gubben " nå! tä har du a nu tå"...där vid vägkanten låg en äckelorm...

Reaktionen var så mycket starkare hos mig än jag kunde ana!

Vi kom oss förbi och förstås måste ju mannen gå tillbaka och titta närmare och se om den levde osv vilket den gjorde...Jag kände panik...enbart panik! vet hur den känslan känns efter mitt år av utbrändhet och pulsen var på 300 minst...då vi ska jogga vidare (raketjogga för att bara slippa bort) ser vi flera längre fram...jag släpper mig fullständigt i panik och står där och storbölar hejdlöst...alltså inget småpyl utan skräckpyl...känner att jag absolut inte kommer att springa om dem...är liksom låst i skallen!...att jag har ett barn med eller att något kunde hända henne är som bortblåst...och DET är skrämmande!!! är det inte en instinkt hos mig som mamma att först se till att hon överlever? Vet inte om det var för att min man var med och tog hand om henne och förklarade och berättade för henne som jag låste mig i mig själv eller skulle jag faktiskt kunna lämna mitt eget barn för att jag själv har vild panik? 

Nå...de cyklar vidare och inser så småningom att ormarna längre fram bara är nysläppta skithögar som kor i närheten åstadkommit...puh!

Så nu har jag en lärdom mer! JA jag är rädd för ormar...borde göra något åt det...hur? och vår dotter hon behövde också lite terapi efter att ha sett sin mor storböla för några skithögar på vägen...tack o lov verkar våra barn ha lite mer av sin far i sig ang detta:)

Önskar er alla en ormfri fortsättning på sommaren!