...glöm inte vilken skatt en vanlig dag är...

...glöm inte vilken skatt en vanlig dag är...

lördag 25 oktober 2014

Höstfeelis


Solen den solen kan göra en så glad...den ger hopp om liv trots höst och vissna blad
Den lyser för liten den lyser för stor den lyser för alla som på jorden bor
Att termometern kryper mot noll så spelar det ingen roll
för solen den ovanför molnen finns och det vårt sinne minns...

...en fin morgon med skuggbilder på väggen...ett konstverk för några minuter...


Försöker ta tillvara varje stråle...skogen är helt underbar denna årstid! och då förtränger jag storligen alla älgflugor...


...och det eviga projektet...men dörren/dörrarna är snart målade så då kan man i alla fall sitta på byttan i lugn och ro utan andra åskådare;)...alltid något!
Önksar er fina dagar!

tisdag 9 september 2014

Ledig tisdag!

Plötsligt så bara händer det:) Fick en alldeles ledig tisdag! Missförstå mig inte, gillar verkligen mitt jobb och vill nog dit i morgon igen...men den där känslan av att få en dag utan planerat program bara för mig själv! Började med en joggingtur till förskolan med dottern som så längtat efter att få cykla dit men som inte går med dagar med jobb...sen hem via skogen och blåbärsriset...att bara få sitta där på en stubbe mitt i skogen och äta blåbär utan klocka och telefon...aaaah...det kan få den mest knärroga kvinna som nästan ny...för knärro har jag varit den sista tiden...sur, tvär och ja reint åv frissam...sån blir man ibland även om man önskar man vore den superfina hela tiden...


...väl hemma satte jag igång att baka...struntade i att här såg ut som ett bombnedslag...det blev ju inte bättre heller under tiden direkt...men nu är röran borta och till helgen firar vi två familjemedlemmar som fyller år Hurra!
 Så dagens medicinrekommendation mot sura tanter är: en skog med stubbar och blåbär!

fredag 5 september 2014

Trevlig helg!


  

Höjden av lathet måste väl ändå vara en katt som har någon annan att tvätta sig medan man sover...
men visst, varför inte...dessa djur är som vilka småbarn som helst...ena stunden hur gosiga som helst, i nästa stund flyger hårtopporna...

På tal om barn så slog det mig faktiskt idag då jag stod vid Prisma och plockade äpplen...en pappa med tre små barn, nära i åldrarna, kämpade sig igenom fruktstånden med den ena mera högljudda ungen än den andra...att OJ jag är inte i den fasen längre! 
Där fick jag stå och plocka mina äpplen, välja vilka jag ville, ta tid på mig, ingen som frågade tusen frågor, ingen som drog i jackan, ingen som behövde på wc eller blev akut hungrig eller tappade frukt på golvet eller tjatade om leksaker...
Oj! Tillika skönt tillika vemodigt...men ändå känner jag att alla tider är rätt tid att vara i just då man är där...förr var det rätt just då och nu är det rätt just nu:)
Alla tider ska vi leva varje dag!

På det önskar jag er en riktigt skön helg!
...och kom ihåg att alla tider har något fint...


...även om man inte tvättar sig själv...

onsdag 27 augusti 2014

Höststick


Det är bara att konstatera: HÖSTEN ÄR HÄR!
Med höst följer oftast lite inspiration till ett och annat...ännu har inte den ultimata känslan infunnit sig  men igår då jag besökte butiken här i Esse så hade de fått in ett lass nya fina garner. Hör och häpna började det klia i fingrarna! Så hastigt köpte jag några nystan innan jag skulle ångra mig. Hittade ett enkelt (får ändå alltid ha nån att berätta noooga hur man gör) recept på nätet och satte igång...Rekommenderar garnet jag nu stickar en halsduk av! mjukt, skönt, lätt och med marinoull. 
Nu väntar jag på den riktiga höst ivern så kanske wc:t skulle bli klart...innan det gått ett år efter bygglovets utgång...
Nu ska vi inte ha mera regn har jag bestämt!
så soliga hälsningar från ett vått Klippo!

måndag 21 juli 2014


Vi hann rädda en pion undan regnets och vindarnas mäktiga väderlek de senaste dagarna...
doftar helt underbart...nästan för mycket...men det står vi ut med så länge det varar!

fredag 11 juli 2014


Spontanhajkade med en vänfamilj ute vid havet...såå vackert!


man tager vad man haver då man ger sig iväg utan förberedelser...men med lite eld kan man göra mycket:)


Den andra familjen äger ett så tjusigt tält! tio pers i en tipi på stranden helt ensamma...slår världens hotellövernattningar...


utsikten på morgonen...aaah...
Vi gör det igen!

tisdag 8 juli 2014

fobi


Det här med människokroppen och dess liv i smått och stort är något som är komplicerat, fascinerande och ja mångfacetterat på alla sätt och vis!
Man får hela tiden lära sig något nytt om en själv och det är spännande!

Jag har alltid i hela mitt liv vad jag minns sagt att jag är rädd för ormar...jag vet egentligen inte varför? som barn såg jag aldrig till någon och jag tror jag kan räkna till två stycken i hela mitt liv som förövrigt är så jättelångt som 34 år!...men det är väl lite som med finskan att det blir en sorts grej man bara säger " he e svårt" fast det egentligen bara sitter mellan öronen...lika med ormar..."de e faali"...därav kan min fobi ha kommit...det har satt sig mellan öronen så att säga:)...okunskap...Alltid då vi är ut i skog och mark och som fornscout har jag stampat och klampat för att allt i marknivå ska förstå att nu är det bäst att söka sig undan för här kommer JAG...
Nå i lördags på morgonen kom jag och gubben på att vi far på en morgonlänk här runt en länga...som så många gånger förut...
Vi har vår minsting med på cykel som glatt trampar på framför oss...
Jag säger som vanligt att "jär har ja hört att he finns orma" och vi joggar vidare...
Plötsligt säger gubben " nå! tä har du a nu tå"...där vid vägkanten låg en äckelorm...
Reaktionen var så mycket starkare hos mig än jag kunde ana!
Vi kom oss förbi och förstås måste ju mannen gå tillbaka och titta närmare och se om den levde osv vilket den gjorde...Jag kände panik...enbart panik! vet hur den känslan känns efter mitt år av utbrändhet och pulsen var på 300 minst...då vi ska jogga vidare (raketjogga för att bara slippa bort) ser vi flera längre fram...jag släpper mig fullständigt i panik och står där och storbölar hejdlöst...alltså inget småpyl utan skräckpyl...känner att jag absolut inte kommer att springa om dem...är liksom låst i skallen!...att jag har ett barn med eller att något kunde hända henne är som bortblåst...och DET är skrämmande!!! är det inte en instinkt hos mig som mamma att först se till att hon överlever? Vet inte om det var för att min man var med och tog hand om henne och förklarade och berättade för henne som jag låste mig i mig själv eller skulle jag faktiskt kunna lämna mitt eget barn för att jag själv har vild panik? 
Nå...de cyklar vidare och inser så småningom att ormarna längre fram bara är nysläppta skithögar som kor i närheten åstadkommit...puh!
Så nu har jag en lärdom mer! JA jag är rädd för ormar...borde göra något åt det...hur? och vår dotter hon behövde också lite terapi efter att ha sett sin mor storböla för några skithögar på vägen...tack o lov verkar våra barn ha lite mer av sin far i sig ang detta:)
Önskar er alla en ormfri fortsättning på sommaren!