I höstas blev jag sjuk. Jag var inte ensam ute i en bur och jag var inte utan vänner. Pressen av livet blev helt enkelt för stor. Många olika orsaker under många års tid hade gjort mig fruktansvärt trött! så trött att jag i ett skede ville ge upp...jag var beredd att göra vad som helst, bara jag fick sluta mina ögon och sova...sova sova sova...Tänk om man ändå bröt benet, då måste man ju sova mycket...sådana var mina tankar...Tack gode Gud för att det finns läkare och vårdpersonal som förstår! Idag, efter tre månaders sömn dygnet runt och många många dagar med sjukledighet börjar jag känna mig som en människa igen. Att något sådant här skulle hända mig kunde jag inte förstå. Skärp dig! ville jag ropa åt mig själv, ryck upp dig! men allt som går att göra är att vila, ta tid för sig själv, omvärdera, tänka. Det som sporrar är att jag kommer att vara starkare som människa efter det här, det känner jag redan!...och jag är vän med den rosa plastburen i kvisten! Ut for den byrå jag väntat på att få ta in och in kom en plastbur utan att jag brydde mig...helt klart har det det skett en förändring:) de som känner mig vet att för några år sen hade det varit över min döda kropp...Det var innan jag förstod att livet är mer än en byrå...Tufsen och jag är båda på rehabilitering och vi njuter båda av att leva...i varandras sällskap och med övriga familjen förstås:)...fast idag gnagade en viss typ av datasladden och är för tillfället på svarta listan....
Jag njöt av allt det goda under påsken och Tufsen njuter än idag av det goda gräset:)
Jag hoppas att DU har tid att fundera över DITT liv! Vad är värt att lägga energin på...
Solskenshälsningar från Klippo!